Där musiken kan förvandla sig till knarriga gummistövlar...

Duo Gelland - violinisterna Cecilia and Martin Gelland - möter barn och unga

Sigrid Ottersten: Ni och eleverna fick en väldigt fin och nära kommunikation. När de lyssnade blev det otroligt koncentrerat. Det verkade nästan lite magiskt. Uppriktigheten, humorn, mysfaktorn, kreativiteten och viljan att reflektera ingående om musiken. Är det inte oväntat att skolelever reagerar så engagerat på nutida konstmusik?

Martin (M): Att möta unga betyder mycket för oss. Jag tror vi lär oss lika mycket av eleverna som de lär sig av oss. Musiken och lyssnandet sätter igång en väldigt kreativ, konstnärlig process, där det är, som att vi blir till katalysatorer för varandra. Det rör om!

Ja, men ändå, är det inte oväntat?

M: Först blev jag också förvånad, jag tror jag underskattade barnen, men inte nu längre. Efter över 20 år av ett 80-tal klassrumsföreställningar per år med elever i alla åldrar, så är jag ju van vid elevernas intensiva engagemang. Det händer, att vuxna tycker, att musiken vi spelar är konstig, men när de hör eleverna berätta om musiken, blir de också fascinerade.

Hör vi vuxna musiken så annorlunda än barn?

Cecilia (C): Det är svårt att veta, men jag får intryck av, att vi vuxna känner andra krav på oss. Vanligt är, att man som vuxen kräver av sig att förstå musiken och kanske, att kunna diskutera och utvärdera den, likt hur man pratar om en litterär eller faktaredovisande text. Det kan vara både förvirrande och skrämmande med upplevelser, som man så att säga simmar i utan att känna vad som är upp eller ned, fram eller bak. Eleverna tycks inte kräva av sig, att de ska förstå. Många uttrycker, att det är härligt eller pirrigt att kasta sig in i lyssnandet, lite som en fysisk upplevelse i en berg-och-dalbana eller en varm älv.
En sexåring gick igång på en musik och jag frågade var i kroppen den kändes - i tänderna, sa han.

(skrattar) Ja, men barnen verkar ju också älska att prata om musiken. Varför kan de det, och är det någon fördel med det?

M: Vi frågar aldrig, tyckte ni om det? För det är en fråga som snarare polariserar och för bort från själva lyssnandet. Vad hörde du? är en spännande fråga, där man kan bygga på varandras berättelser, och där inget svar tävlar eller står emot något annat svar.

C: Andra kompletterande frågor kan vara, Vad var det som hände?, Hur kändes det?, Vad upplevde du?, Vad gjorde ljuden?, Är det något särskilt ställe som du minns?, Vad tänker du? Alla hör olika och uttrycker vad de hör på olika vis. Vi är ärligt intresserade av vad eleverna berättar om musiken. Jag tror, att det motiverar berättandet. Dessutom tycks musiken verkligen knyta an till sånt, som barnen och de unga kan relatera till, och som de upplever som angeläget.

Men vad är det med just den här genren som är så viktigt? Varför ska barn höra nutida konstmusik?

M: Den konst som hämtar sina uttryck i barnens och de ungas samtid är väl deras, skulle man kunna påstå. Faktiskt tror jag, att den är väldigt användbar också, som redskap till att greppa den här tiden med. Historia och rötter är oerhört viktiga. Samtidigt är det ju just nu vi lever.

C: Genre är ett ord som ibland leder diskussionen bort från det väsentliga. Musik kan ha många olika funktioner. Musik till dans och rörelse, allsång, berättande med sångtext, stämningsskapare, att ge nostalgiska minnen eller markera social och kulturell tillhörighet, och mycket mer.
Vårt uppdrag handlar inte om genre utan om att utveckla och stimulera själva lyssnandet. Musik underordnas alltför ofta något annat och ges då en sekundär funktion, som om musik inte kunde stå för sig själv.
Vi märker att elever är skickliga på att lyssna, att de är intresserade av att utmanas och utvecklas i sitt lyssnande, att lyssnandet sensibiliserar dem. Det behovet av avancerad stimulans vill vi möta. Till det behöver vi musik som belönar ett såpass uppmärksamt lyssnande. Tonsättarna vi arbetar med kommer ur olika genrer. Det märks, att oavsett i vilken genre man börjar, så leder det intensiva lyssnandet till, att man kräver allt mer av musiken, och därmed närmar man sig varandra. Inte för att det alls låter likadant, tvärtom, men för att musiken blir mer detaljerad och mångbottnad. Genre är inget begrepp som beskriver den utvecklingen.

Och varför är det så väsentligt att utveckla sitt lyssnande. Har ni några exempel?

M: Vi spelade för en mellanstadieklass, duo 12 ur Traumwerk av James Dillon, en skotsk tonsättare på den internationella scenen för komplex och experimentell konstmusik. Cecilia har en paus efter ett tag, medan jag fortsätter ensam, innan hon sätter igång igen. Ett barn beskrev det så. Det är en flicka som sjunger och hon är väldigt, väldigt ledsen. Hon blir så ledsen, så hon inte kan sjunga mer. Men sen börjar hon igen, och då sjunger hon ännu mer och ännu starkare.

C: Ur samma serie jämförde vi duo 1 och duo 12 i en annan klass. De målade minnesbilder av båda. En flicka förklarade, att i den första duon bråkade mamman och pappan hela tiden så häftigt, så det inte gick att vara tillsammans. I den andra duon längtade de så fruktansvärt och var så olyckliga, så det inte gick att  vara utan varandra.

M: Men kommer du ihåg den där gången med nummer 8 ur samma serie? Vi hade spelat ett historiskt arrangemang för violinduo ur Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart. Sedan spelade vi duo 8 ur James Dillons serie. Han jobbar med dynamiken, så det går hit och dit, starkare och svagare under ett långt förlopp. Sedan händer något, en upplösning eller förvandling, som ger förloppet något av en knorr. En pojke höll upp sin bild och förklarade, att det var Wolfgang Amadeus som letade efter toaletten närmare och längre bort. Över allt letade han efter den och blev mer och mer nödig.

C: Det passar precis med musiken, känslan av att irra omkring, ibland helt nära, när det är starkare, och ibland längre bort, och det bara fortsätter! Och så, plötsligt, hittar han toaletten. Men då är det för sent!

M: Det var samma knorrställe som någon i en annan klass förklarade med att musiken förvandlade sig till knarriga gummistövlar.

C: Och en annan sa, att den blev till en kväkande groda.

M: Jag minns en pojke som målade en minnesbild av Oleg Gotskosiks sats 5 i starka färger. Jag följde hans penseldrag i ögonvrån medan jag spelade. Han var väldigt säker på handen och följde musiken precis. Efteråt berättade läraren, att han hade varit svårt sjuk, och sedan dess målade han enbart svartvitt. Detta var första gången han använde färger.

C: Vi var på ungdomshäktet, Pathfinders, i Lincoln, Nebraska. En flicka i femtonårsåldern med slöja, som vi kom att träffa i en grupp till under veckan, eftersom hon bytt säkerhetsstatus, ville att alla i hennes nya grupp skulle få höra exakt samma musik, som hon redan hade hört. Vi kom själva inte ihåg, så vi fick fråga. Vi spelade första tonerna eller ljuden och hon visste direkt. Efteråt kom hon till oss och sa: You've got to go to the Pathfinders in Omaha also and play for them so they get inspired too.

M: Vi träffade en klass i årskurs 4 som hittade på en egen musik till oss som avslutning. Det var dagen, då Irakkriget hade börjat 2003. De byggde upp en klangvärld med ljud som av en bäck, fåglar, regn, barn som lekte. En pojke sa plötsligt, och nu kommer atombomben. Läraren stelnade till och det tog oss också en sekund att ta in tanken. Så rev vi sönder ljuden i en hetsk fortissimo-explosion följd av stråkarnas hesa krasande. Därpå fick vi nya instruktioner. Bäcken skulle komma tillbaka, sen regnet och fåglarna och till sist barnen. Så fick vi vara med om att bearbeta något som skulle ha varit svårt att förklara lika bra med ord.

C: Ja, det är det som är grejen. Om man kan tänka med ord, så kan man förstå sådant som går att förstå med ord. Samma sak med siffror och så vidare. Vill man förstå sådant som går att förstå med musik - och jag förstår inte hur man inte skulle vilja det i denna extremt komplicerade och mångbottnade värld - så måste man kunna tänka i musik. Och då behöver musiken tid och uppmärksamhet, om den ska kunna kommunicera om komplexa och tankeväckande förhållanden.

Ja, det var starka ord, och därmed tror jag, att vi måste sätta punkt för detta intressanta samtal. Då kan jag bara önska er lycka till och hoppas, att riktigt många barn och unga får tillfälle att lyssna på musik tillsammans med er. Det är onekligen ett unikt tillfälle, att få uppleva något utöver det vanliga både för elever och lärare, skulle jag vilja påstå.

DG